gulle

Det är natt fastän ljust ute och jag kan inte sova. Fåglarna som kvittrar och värmen i mitt rum hjälper inte. John Blund kom inte ikväll, det kom ett konstigt illamående istället. Jag tog blodsockret , det var högt men inte så pass skyhögt att jag ska må illa av det, och feber nej. Något annat är det. Mia sover inte heller.
På torsdag (idag) är det avslutningslunch och på fredag tar jag studenten. Är det verkligen så stort?  Det verkar ju onekligen så om man ser till allt ståhej. Kommer mitt liv förändras radikalt natten mellan fredag och lördag? Eller måste man vänta till efter sommaren för att se en förändring? Vissa säger att man aldrig blir vuxen, men det tror inte jag på. Någon gång måste väl alla bli de de ska? Utveckling, javisst men den tar väl slut till sist? Dödsbädden? Nä. Kanske är jag i stort sett redan den jag ska vara? Jag vet inte om jag gillar det.

I en blogg får man tala om sig själv. Tror ni (jag utgår från att mer än en person kommer läsa detta) att man tycker bättre om sig själv ju äldre man blir och destomer man lär känna sig sjäv? Jag är lite rädd att det kan vara tvärtom. Nu är det ju inte så att jag tycker illa om mig själv och vill förstås att ingen annan ska göra det heller. Tråden är tappad, ska försöka hitta den. Jag vet inte vars den tog vägen eller om den ens fanns. Jag funderade faktiskt. Om jag inte somnar snart så kommer jag att gå till Maria och hoppa på hennes studsmatta.
På fredag tar jag studenten, det kanske är ganska stort ändå ....




Loke har rätt:
Det är skillnad på att vara katt och räv och 18 och 25.
Ack. ja. Så rätt. Kanske lika bra.