gulle

Nu har jag haft den här bloggen i 249 dagar, vilket jag tycker är väldigt många. Det är ju nästan ett år, typ. Jag tycker om min gulleblogg även om jag ibland får lite ångest när jag ska skriva, mest då jag känner mig tvingad till det. Men det har jag slutat känna nu... tjänar inget till faktiskt.

Så till lite framtidsblickar och undran. Vad gör jag om ytterligare 249 dagar tro? Några har sagt till mig att man förändras mycket året efter studenten. Då man inte längre har något bestämt ställe att gå till och ingen som ringer och undrar vars du är. Jag kan tänka mig att de har lite rätt i vad de säger och då undrar jag liksom om jag kommer förändras jättemycket? väldigt lite? till det bättre? eller till det sämre (hemska tanke)? Kommer det spela någon roll om jag jobbar på Arlanda eller ICA? Och främst, spela roll för vem? Att jag har mycket kvar att lära är ju tydligt och säkert är jag inte samma person nu som om ett år, men jag önskar jag var tillräcklig nu också.

Vad gör man när världen ligger i våra händer? Som Helly så fint sa. Måste man ut i världen och äventyra för att säga att man levt? Kan det inte vara så att historierna att berätta för barnbarnen lika gärna kan upplevas här? Nåja, vem vet om 249 dagar kanske jag ligger på en paradisstrand i Karibien och smuttar på en vacker paraplydrink och jag någonsin drömt har blivit sant? Härlig tanke. Mmmm.

Idag har jag förätit mig på både citron- och chokladkaka och ändå finns det kaka kvar. De står där nere i köket och liksom frestar alla som går förbi. Mias trevliga vänner har varit här idag och hjälpt oss med det ansträngande arbetet att äta kakor och så har de hjälp oss inviga pappas nya TP-spel. Som tack för hjälpen fick några av dem med sig pastasallad hem eftersom vi igår lyckades göra hur mycket pastasallad som helst. Det var roligt att spela spel och passande nog så vann födelsedagsbarnet över oss alla. Grattis! Till vinsten och på födelsedagen!

 

För att fortsätta med berättelsen om mitt liv de senaste dagarna så ska jag nu i okronologisk ordning berätta att vi igår var på fest i Vaxmora minsann. Vilka vi innefattar är jag inte riktigt säker på och ändras nog med tiden och i takt med att jag får minnet tillbaka. Jag lyckades ringa och skriva meddelanden till fler än jag egentligen kanske borde. Vickan borde ha stoppat mig tycker jag. Humf. Fast å andra sidan så kom vi ju gemensamt fram till att det ofta är väldigt roligt att höra av sig till folk som man inte brukar prata med just när man inte är helt nykter. Det kan till och med vara mycket roligt, och får man rätt svar kan det göra hela kvällen. Tvärtom också förstås, besvärligt nog. Så för rättvisans skull så skyller jag inte på Vickan, utan mest på mig själv. Som vanligt kanske.